Här står vi och väntar, Bob Dylan!

Konstnär: Hedda Malmqvist Axelson

Vi väntar på (gissa på ett svar)

  1. att  du Bob Dylan kommer någon gång
  2. att vi får brev från Webbstjärnan att vi ska komma på prisutdelning
  3. att du Peter kommer tillbaka till vår klass
  4. Att Rasmus,Martina, Laura och Moa kommer tillbaka
  5. att vi ska få en dag då vi själva väljer vad vi ska göra hela dagen
  6. att vi äntligen  får de där tårtorna som Lili lovat

Konstnär: Tuva Palmaer


Prenumerera på nya blogginlägg

Tuvas berättelse om Bob Dylan på Gröna Lund

BOBB DYLAN TAPPAR BORT SIG 
GRÖNA LUND

(skrivet av Tuva P, våren 2017, strax efter att hon fyllt 8 år)

 Bob Dylan och hans mamma kliver ombord på Gröna Lund.

Hon ger honom ett slags band. Han vet inte vad det är till för.

Men han struntar i att fråga för att han ska snart åka karusell.

Mamman bestämmer att de ska först åka några tråkiga, långsamma bilar. Han vill faktiskt mycket hellre börja med berg- och dalbanan där bredvid.

” Det är alltid bättre att börja med något litet” säger mamma.

”Ja, ja” svarar Bob.

Sedan står de också i kön för att åka de där långsamma bilarna… och kliver på när det är deras tur.

Äntligen är de klara och ska åka den där riktigt roliga berg- och dalbanan. Bob är Lycklig.

”Aaaaehhhh” låter Bob Dylan.

Mamman ropar ”Lugn i stormen!” De åker och det är högt. Han är väldigt glad att de åkt klart, lika glad som när han gick på.

”Nu ska vi åka lyktan!” säger Bob Dylans mamma. Men det vill inte Bob. ”Men vi köper glas nu först” svarar hon.

Han har redan kräksjukan.

”Kom då Bob Dylan, ropar mamma! Kom så käkar vi glass!”

`Det låter mycket bättre` tänker Bob Dylan.

När de åkt klart lyktan, och kvasten köpte de sockervadd och det är dags att åka hem.. fast han längtar inte hem, han vill stanna kvar på Gröna Lund och köpa ännu mer glass.

Han släpper mammas hand och rymmer. Först gömmer han sig i någon slags konstig barnvagn. Plötsligt går en massa fötter, vandrar omkring Bob Dylan och så går han uppåt och uppåt. Men plötsligt rullar han på något vis ut.

”Aaaahhhhh”  skriker han men ingen hör. Han åker uppåt och vrålar  ännu högre , det högsta han kan  men ingen hör då heller.

Plötsligt startar någon slags karusell, som visst Bob Dylan landat i. ”Ghhhaghhuh”! vrålar han.

Bob Dylan är inte fastspänd. Han åker uppför en stor och hög backe. Hur sa det gå?

Han svischar ned för backen och kräks på en barnvagn där nere. Han lossnar från platsen han sitter på.

Och flyger över hela Gröna Lund.

Han landar bland en massa tavlor och svänger mot en dörr. Dörren öppnas och en massa saker syns. Det hoppar ett skelett rakt framför honom. Han blir så rädd så att det  blir lite blött i byxan. Men så ser han en dörr med ett hjärta på. Ordet TOA ser han också.

Han springer dit och öppnar dörren. Där sitter ju en kille med sår över hela kroppen och ska just ta lite toapapper men säger: ”Hej, hej!” med en riktigt läskig monsterröst.

”Aaahhhh!” skriker Bob Dylan, och springer ut och springer på en gammal farbror och in genom ett spöke. Han vet inte var han är någonstans men nu är han i alla fall ute ur den läskiga rummet. Han blir knuffad av en blå vagn och flyger rakt upp i stora slänggungan.

Aaahhhh!” skriker han medans han bara snurrar runt, runt.

”Hjäääälp, hjälp!” ropar han och flyger rakt ut ur karusellen och rakt ner i havet med huvudet först men han får en idé att han kanske kan crawla och hinna ifatt en båt som finns där borta. Plötsligt ser han en lång pinne. ´Den kommer säkert att räcka enda bort till båten!` tänker han men pinnen var bara 3 meter lång.

Bob Dylan sätetr sig på pinnen. Han ska ro. Fast han har inget att ro med!!?.. han tar sina byxor och sin tröja. Han ror det snabbaste han kan. Han kommer säkert ifatt båten på det viset. Båten kommer närmare!

Men vinden blåser alldeles för mycket. Bob Dylan får sin tröja i ansiktet och ser ingenting. Båten guppar hit och dit och varsomhelst. Han krockar rakt in i en riktigt stor vägg, tar snabbt bort tröjan. Han ser en jättebläckfisk eller… är det kanske ett rövarskepp. Bob Dylan stoppar ner  huvudet för att se ordentligt men åker rakt in i en propeller och snurrar runt där.

Bobb Dylan försöker kravla sig upp på båten men det går inte så bra till en början. Han fastnar.

Nu är han äntligen uppe på båten efter att han kämpat i flera timmar, känns det som. Där uppe står hans mamma som pratar med en liten tjej i tron att det är henens Bob.. han knuffar lilltjejen och  ställer sig framför mamman.

”Hejsan bob Dylan, här står du ju! Du har ett sår på benet!”

Han minns att det hände när kalsongerna gick sönder men sa ”Ja,  men strunt i det!”

” Nu fokusrera vi på det där med klänningen” säger mamman. Men Bob Dylan fattar ingenting vad mamman pratar om. Det kan väl inte vara så att mamman stod och pratade med den där tjejen och…

Bob Dylan kollar ut över havet!

Han längtar hem!

 

Fortsättning följer…

 

 

 

 


Prenumerera på nya blogginlägg